Tankarna snurrar.
Hjärtat slår hårdare och hårdare.
Vad ska jag göra?
En känsla av obehag sprider sig från magen och upp till munnen.
Jag blir helt torr i munnen, handflatorna blir fuktiga.
Min blick flackar runt, jag knyter krampaktigt ihop fingrarna till en knytnäve.

Jag är förbannad.
Jävligt förbannad.
Varför ska det bli såhär?
Finns det någon som lyssnar på mig?
Är det någon som bryr sig om vad jag vill och vad jag tycker?
Det verkar inte så.

Allt sker alltid på alla andras villkor och jag får bara le och flyta med.
Det är alltid jag som ska vika mig, alltid jag som ska säga förlåt.
Varför ska jag vara snällast och vara den som jämt glömmer och förlåter?
Varför får jag aldrig höra att det faktiskt inte var mitt fel, utan ditt?
Varför ska det alltid behöva vara jag som ångrar mig och säger förlåt?

Jag vill inte be om förlåtelse när jag inte gjort något fel, men jag blir tvingad eftersom om inte jag gör det, så gör ingen det.
Jag är trött på att be om ursäkt, trött på att slicka röv.
Men ändå fortsätter jag.
För husfridens skull.
Förbannade jävla skit.
På något sätt blir det ändå alltid mitt fel.
Jag får mig själv att tro det.

Jag är så jävla feg i såna här situationer.
Inte så konstigt att jag inte kan bli förbannad på folk.
Jag mår dåligt av att bråka, jag blir rädd.
Rädd för att förlora det jag har.
Därför låter jag mig själv lida och sätter mig själv i andra hand i stället.
Det är inte kul, inte nyttigt för självförtroendet.
Ändå gör  jag det.
För att slippa oroa mig, för att slippa vara rädd för att bli sviken.
Igen.