Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag klarar inte av alla jävla känslor som ja har inom mig.
Det är så mycket jag inte kan förklara och jag känner mig så jävla tom.

Jag säger att jag behöver vara ledsen och gråta i min ensamhet.
Men när jag väl är det kan jag inte gråta, jag känner ingenting då.
Jag är bra likgiltig i mitt humör, har inte kunnat ta in någonting av det som hänt.
Enda gången jag kan gråta är när jag är med honom och då "får jag inte" vara ledsen för att han inte klarar av det.
Vafan ska jag göra då!?

Alla känslor kommer fram när jag sitter där med honom och ser honom, rör vid honom, känner hans andetag och hans hjärtslag.
Det är då jag kommer på att det inte är min pojkväns hjärtslag jag känner.
Det slår inte för mig längre utan bara för honom själv.
Visst, jag har en stor del i hans hjärta fortfarande men vad fan hjälper det när han inte är min längre?
Det spelar ingen roll att han älskar mig fortfarande, även om jag ändå alltid vill höra det.
Han är inte min, vi delar inte livet längre och jag har inte honom vid mina sida när jag behöver det.

Han frågar varför vi inte bara kan vara vänner, varför jag måste bli ledsen så ofta.
Då frågar jag mig om han är dum i huvet.
 
Han verkar inte förstå att jag är helt förstörd, att hjärtat inte orkar med det här.
Han verkar inte förstå att jag inte kan bli glad igen på samma sätt utan honom.
Han verkar inte förstå att jag aldrig har känt såhär för en annan människa förut.
Samtidigt som jag aldrig känt såhär förut för någon, så har jag aldrig känt såhär lite när det tagit slut.
Antagligen känner jag för mycket för att överhuvudtaget kunna förstå det och därför känner jag mig tom och känslolös.

All smärta som bor inom mig och vägrar komma ut är helt jävla olidlig.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till!
Hur fan ska jag få ut allt?
Hur ska jag kunna gå vidare när jag inte får ur mig alla känslor?
Jag vill gråta, jag vill sörja, jag vill deppa ner mig.
Men jag kan inte.
Jag har verkligen försökt!
Jag har kollat på bilder på oss, jag har läst massa gamla söta sms, jag har tänkt på alla galna och underbara minnen men inte en enda tår kommer fram.
Jag bara sitter där och stirrar.
Det sjunker liksom inte in i mig.
Jag förstår det inte.
Jag får inte in att vi inte kommer dela mer högtider, att vi inte kommer förlova oss på lucia, att vi inte kommer åka skidor i Järvsö i vinter, att han inte kommer fira min 20årsdag på det sättet jag hoppats, att vi inte kommer flytta tillsammans.

HUR FAN SKA JAG INSE ALLT OCH FÅ MIG SJÄLV ATT GÅ VIDARE????

Snälla, hjälp mig.
Jag börjar bli depserat.
Jag kan ju inte ha det såhär, jag vill kunna träffa honom utan att hjärtat brister varenda gång.
Samtidigt som jag mår skit när jag ser honom så är det det bästa jag vet.
Jag vill träffa honom, vill se honom.
Jag vill minnas och jag vill dela saker med honom.
Men jag vill inte göra det på det här sättet.

Säg inte till mig att sluta träffa honom, för det kommer jag aldrig göra.
Han är en del av mig, slutar jag träffa honom kommer jag känna mig halv och ännu mer trasig.
Jag har redan diskuterat den biten med honom och ingen av oss vill sluta ses.

Jag blir så förvirrad av att han har känslor för mig, att han älskar mig, att han bryr sig om mig mer än vad han gör om någon annan.
Det märks så satans tydligt.
Han säger att det "kanske blir vi i framtiden igen" men jag vill att framtiden ska vara nu, inte om några månader, ett år eller fem år.
Jag vet att han inte tycker om när jag träffar andra killar t.ex. på krogen, att han vill veta vad som händer och om jag är intresserad av någon annan.
Han blir fortfarande svartsjuk, fast han skulle aldrig erkänna det.
Vad är det ett tecken på undrar jag?
Han saknar mig, men inte förhållandet.
Jaha?
Hur ska livet vara då?
Hur vill han ha det?
Vet ens han det?

Jag vill kunna gå vidare och släppa honom.
Men han vet att mitt hjärta är i hans hand.
Även fast det är trasigt just nu.

Han börjar bli lika desperat som mig och frågar vad han kan göra för att få mig att må bra, utan att bli tillsammans med mig igen.
Jag har ingen aning, för jag ser ingen utväg.
Jag vet inte vad han kan göra, vet inte vad jag kan göra och jag vet inte vad någon annan kan göra heller.

Förstår ni hur jobbigt det är när man blir påmind om något mysigt vi gjort så hugger det till i hjärtat och det känns som att ytterligare en del av det trasiga hjärtat faller sönder?

What to do?
Please save me from this shit.