Usch.
11 september.
Det datumet skrämmer mig nåt förbannat.
Jag minns det som igår.
Jag kom hem från skolan ovanligt tidigt (minns inte varför) och min bror satt och kollade på TV
(det brukade han aldrig göra annars).
Jag frågade var det var han kollade på, jag trodde det var en actionfilm.
Han svarade inte utan sa bara "tyst".

Jag undrade varför han var så otrevlig.
Sen sa han att pappa hade bett honom att sätta på TV:n.
Då fattade jag.
Det där var ingen film.
Planen som åkte in i huset...
Människorna som skrek...
Folk som sprang med blodet rinnande...
Dammet och alla sirener...
Det hände.
På riktigt.

Jag vart helt knäsvag.
Satte mig ner i den ena fåtöljen.
Chockad.
Försökte ta in allt.
Såg hur människor hoppade ut genom fönstrerna.
Det var så jävla ofattbart,

Minns att jag tänkte på min kusin.
Han bor i New York.
Frågade min bror om han visste något.
Pappa hade tydligen pratat med honom och han var okej.
En aning mindre orolig, men sen kom alla rapporter.
Antalet döda steg för varje minut.
Ingen förstod hur omfattande det verkligen var.

Jag bara satt där, helt handlingsförlamad och stirrade på TV:n.
Jag var rädd, jävligt rädd.
Tårarna brände bakom ögonlocken.

Sen hände det.
Det andra planet kom.
Jag minns hur förbannad och skrämd jag blev.
Jag vart helt galen.
Sprang upp för trappen, ringde pappa och frågade vafan de höll på med.
Som om pappa skulle veta bättre än jag...

Jag vart helt vild.
Såg bara hat i allt som hände.
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, visste inte vad jag skulle göra.
Försökte få min bror att ge mig en bra förklaring på vad det var som hände.
Men han var lika chockad som jag.
Jag satt där i soffan och glodde på allt hemskt.
Det var så jävla overkligt.

När jag trodde att det värsta var över rasade tornen.
Först det södra, sen det norra.
Panik.
Ännu mer skrik och död.
Det var som att jag var där.
Mitt i helvetet.

Efter några timmar intervjuade de en av personerna som hade pratat med en av de som var på det första planet.
Jag mådde så jävla illa.
Hon berättade hur mannen hade bett henne hälsa till hans familj.
Han hade en dotter på 3 månader.
Tårarna bara rann.
Jag förstod inte vilken människa som kunde göra något så hemskt.
Vem på denna jord har den mentala kraften att genomföra något sådant?
Jag var så arg, så arg.
Hela tiden visades bilder på folk som hoppas ut genom alla fönster.
Som att det skulle hjälpa dem...

"World Trade Center tog omedelbart eld och rökfylldes, vilket gjorde att runt 200 människor hoppade eller föll ut från fönstren och krossades på hustaken och marken flera hundra meter nedanför. " (citat från en sida som handlar om WTC)

Sen kom rapporterna om att de försökt träffa Vita Huset och att de hade träffat Pentagons ena byggnad.
Då räckte det.
Jag rusade upp på mitt rum.
Smällde igen dörren och satte mig i ett av hörnen i mitt rum.
Jag höll för öronen och blundade så hårt jag bara kunde.
Jag ville inte veta mer.
Ville inte höra mer elände.
Ville inte se mer hemskheter.

Jag kommer aldrig att glömma de känslorna som fanns inom mig den 11 september 2001 (och även långt efter)
Aldrig.

Jag skänker mina tankar till de 2986 personer som dog och deras familjer som fick uppleva det värsta man kan vara med om.
R.I.P