Jag satt och funderade här i min ensamhet.
Tänkte på hur livet kommer att se ut i framtiden.

Just nu är jag inne i en period i mitt liv där man inte vet varken ut eller in.
Jag har nyligen tagit studenten och har inget fast jobb och jag vill inte plugga vidare direkt.
Okej, jag kanske har ett fast jobb, men fortfarande är ingenting säkert.

Som tur är har jag ett sommarvikariat.
Tänk er hur det hade varit om jag varit arbetslös nu i sommar...
Jag hade förmodligen blivit helt sinnesjuk.

Det är inte bara jobbtankar som snurrar i huvudet.
Det är så mycket mer...

När och vart kommer vi flytta?
Hur kommer livet att förändras när vi bor ensamma?
Hur kommer jag att  se ut om några år?
När är rätt tid för oss att förlova oss?
När kommer vi få barn?
Hur kommer min karriär att se ut?
Kommer jag och Tobias att leva med varandra livet ut som vi vill?
Vilka vänner kommer jag att behålla och vilka kommer att försvinna?
Vad ska jag jobba med/som?

Som ni kanske förstår står jag i ett stort vägskäl i mitt liv.

Det är inte bara guld och gröna ängar att sluta skolan, det vill jag lova.
Jag lyssnade inte på folk som sa så förra året utan tänkte
"Ha! jag kommer må så jävla bra och det kommer vara så enkelt efter skolan"

Och nu sitter jag här och tänker likadant.
Det känns som att allt jag gör påverkar min framtid på något sätt.

På ett sätt hatar jag att inte veta hur det kommer att bli,
men å andra sidan så är det jävligt spännande.
Jag är jävligt noggrann med att alltid ha allting planerat men det här med framtiden går inte att planera och därför måste jag släppa taget och inte ha det där desperata kontrollbehovet som jag är van vid.
Jag måste låta mig själv dras med av livet.
Men det är inte enkelt.

Jag försöker dagligen att inte ha allt så jävla tydligt och bestämt men någonstans i mig så finns det där ändå.
Jag måste veta när Tobias kommer hem,
jag måste veta vad mina föräldrar gör,
jag måste veta att folk är nöjd med mig på jobbet,
jag måste veta att jag har tid till det jag måste göra.

Så jävla många måsten men det är ingen annan än jag som säger att "jag måste".
Jag har alltid varit en person med höga krav på mig själv.
Ibland är det jävligt nyttigt men tyvärr är det väldigt ofta en nackdel för mig.

Jag får skuldkänslor  och tror att jag misslyckas för att något går snett,
jag tror att allt hänger på mig och det är jag som avgör om jorden ska fortsätta snurra.


Jag är i princip manisk.
Kan inte kontrollera mitt kontrollbehov (haha)

Jag är precis likadan i mitt och Tobias förhållande.
Jag har ett sjukt kontrollbehov och vill ständigt uppdatera mig om vad han gör/är.
Som tur är så tycker inte min man att det är jobbigt eller påträngande utan han trivs med att jag "bryr mig".
Han vet att jag är såhär och han accepterar det.
Det är jävligt tur för mig.

Utan honom skulle jag inte vara den jag är idag.
Han har lyft mig till en ny nivå och lärt mig mer om livet.
Jag har fått fler vuxenpoäng tack vare vårat förhållande.
Jag känner att jag har mognat och är starkare i mig själv tack vare honom.




Fråga mig inte varför jag skrev ner allt detta,
men det är här jag skriver om allt och ingenting som jag funderar på eller känner att jag behöver få ur mig...
Det kanske ni har märkt?