Efter den tredje dagen, som förmodligen var den värsta, vart jag febrig och snuvig. Kunde inte fortsätta träna och jag tror att förkylningen berodde på hur jag mådde psykiskt.
Jag ville inte vara med och träna, för jag mådde så dåligt av att se dem.
När alla andra tränade låg jag i min sovsäck i gympasalen hela dagen och läste, lyssnade på musik och grät.
Jag grät väldigt mycket med visade aldrig minsta svaghetstecken för någon annan. Kotte frågade hur jag mådde (!) eftersom jag var svullen runt ögonen och snuvig, men jag skyllde på förkylningen.
Under de 3 sista dagarna låg jag bara där i min sovsäck.
Jag ville bara hem.
Jag pratade inte med någon, bara när någon frågade något.
Jag gick på något sätt in i mig själv och stängde av världen omkring.
Det var nog då jag LÄRDE mig att jag göra det. Det är så jag har överlevt de här åren.
Jag har stängt av och gråtit när ingen ser.