Jag sitter här och äter middag som en jävla unkarl.
Vet ni vad jag äter?
Baconmackor.
CP-gott.
Jag orkade inte engaera mig och laga värsta middagen till mig själv, kändes fett överskattat.

Jag har funderat lite medan jag väntat på att baconen skulle bli klara....

Det finns ingenting jag inte skulle göra för Tobias.
Ingenting.

Jag skulle fan offra mitt liv för den där människan alltså.
Helt stört.
Han är en så otroligt viktig del av mitt liv och utan honom skulle min låga slockna.
Jo, jag skulle väl överleva utan honom men fan inte mer än så.
Och vart jag tvungen att välja mellan hans eller mitt liv, så väljer jag hans.
Så är det bara.

Samma sak med min "riktiga" familj. (Tobias är ju också min familj, men jag menar min mor/far och syskon)
En sak som också känns så självklart är att mina brorsbarn går före allt.
Min kärlek till de där 3 ungarna är så enormt jävla stark.
Jag har aldrig känt en sån kärlek till barn förut.
De lär mig så mycket, tro det eller ej.

Jag har heller aldrig förr känt en sådan hemsk känsla som när lilla Jonis åkte till akuten och hans tillstånd var mycket kritiskt.
(hans tarmar hade knasat sig, orkar inte förklara men han var jävligt nära att somna in som 5 månader gammal.. :'( )

Under de timmar som han opererades var jag som i koma.
Jag åt inte, lyssnade inte på vad Tobias sa, jag satt bara och stirrade.
Ibland rann tårar men jag kände ingenting.
Jag var helt jävla tom.
Det var som att tiden stod stilla.
Det enda jag kunde tänka på var att jag kanske aldrig skulle få lära känna honom och kanske inte få se honom bli lika busig som de andra två.
Den känslan var så jävla brutal.
Jag ville åka till sjukhuset och hjälpa honom.
Jag ville åka dit och prata med honom säga till honom att han skulle kämpa,
men jag insåg att det inte skulle hjälpa eftersom han både var sövd och 5 månader gammal.
Dessutom skulle jag ju ändå inte ens få komma in till honom.
Isället satt jag hemma och försökte typ skicka mina tankar till honom,
Det enda jag ville var att få honom att förstå att han skulle kämpa.
Att han inte skulle ge upp.

När min bror ringde och sa att allt hade gått bra lyftes en 100kg sten från mina axlar.
Tårarna började rinna.
Fan vad jag älskar den där ungen.
Min lilla kämpe.
Varje gång jag ser honom så tänker jag på hur stark han var.
Och det ger mig styrka.

Bara för det måste jag lägga in lite bilder på de människor jag älskar mest av allt på denna jord.

             

JAG ÄLSKAR ER, JAG DÖR FÖR ER.