Jag har börjat skriva ner allt nu,
Tårarna har bränt bakom ögonlocken nu i ungefär en timme.
Jag lyckades hålla mig ända tills nu.
Fram till en viss punkt i min "historia".

Den punkten som jag ångrar mest av allt.
Att jag aldrig markerade och sa ifrån.

Jag hatar att jag var så svag.