Jag skulle aldrig orka det här,
om det inte vore för att jag vet vart du står.

Det var inte ditt fel, jag vet det.
Du har inte gjort något fel alls.
Jag bara hatar att inte känna din närhet just nu.
Det känns så extra tomt efter det som hände.


Jag har just kommit hem från landet.
Det var rätt skönt att komma bort från allt en stund och bara låta mig bli bortskämd av mamma.
Det är verkligen underbart att bli väckt av min älskade mamma.
Men inget slår att vakna jämte min underbara älskling.

Tyvärr kom känslorna tillbaka på vägen hem.
Började gråta samtidigt som jag körde,
det var en ganska dålig kombiantion.
Körde ändå som en jävla blådåre och ville bara komma hem hit så jag kunde få gråta ifred.

Sitter faktiskt patetiskt nog med rinnande ögon just nu.
Men jag måste skriva av mig.
Jag klarar inte det här annars.
En hel jävla vecka till utan hans närhet och utan hans kyssar.

Hur länge kommer jag behöva tänka på det som hände?
Det spelar liksom ingen roll vad han säger,
det har snurrat i mitt huvud ända sen han berättade det.
Jag kan inte släppa det.
Inte nu.
Jag hoppas att jag kommer kunna göra det när han kommer hem igen och allt är som det ska vara igen.

Ingen förutom Tobias kommer någonsin att förstå mig.
Bara han kan göra mig hel igen efter det här,

Jag andas din kärlek och när du är såhär långt ifrån mig känner jag mig kvävd.
Du och jag.
Alltid.