Åh.
Jag vet inte varför och jag vet inte vad jag ska göra åt det.
Men jag blir svartsjuk.
Enormt svartsjuk.
Helt i onödan.

Jag tror att det grundar sig i att jag rädd.
Fruktansvärt rädd.
Rädd för att förlora det finaste jag har.

Jag vill inte bli sviken igen, jag klarar inte det en gång till.
Jag har åkt på alltför många hårda stötar,
en till och jag lovar,
jag kommer bli sinnessjuk.

Alltså, när ni läser det här kanske ni tror att han sitter och raggar på allt och alla och att han inte behandlar mig som en pojkvän "ska" göra, men det är fel.

Aldrig förr har jag känt mig så älskad och trygg med någon människa.
Han är allt vackert i mitt liv,
han får mig att le även när allt annat är helt fucked up.

Han har hjälpt mig igenom väldigt många svåra och jobbiga situationer,
han har lyft upp mig och fått mitt självförtroende att stiga enormt och allt det har han gjort genom att vara en enda sak;
Sig själv.

Det är dessutom med honom som jag delar några av de bästa minnena jag har.
Det är med honom jag lärt mig att älska på riktigt.

Ändå så blir jag så äckligt svartsjuk. 
Jag hatar det, han förtjänar så mycket bättre!
Jag berättar för honom om hur jag känner,
men han kan ju inte hjälpa mig mer än vad han redan gör.

Han är mitt guld, min skatt, min ängel.
Mitt allt.

Jag tycker att svartsjuka är en fruktansvärt överskattad känsla,
men utan den är man heller inte rädd om sin älskade.
Eller?


Jag vet inte...
Men jag vet en sak,
jag har aldrig älskat någon som jag älskar honom.
That's for sure.
Jag är så glad att han står ut med mig.


Sen vet jag en sak till;

JAG ÄLSKAR DIG TILL MÅNEN OCH TILLBAKA, OCH SÅ LITE TILL.