Jag vet inte varför men ibland känns det som att nästan ingen känner mig till 100%.
Folk misstolkar ofta mig och uppfattar mig på helt fel sätt.
Tänkte därför skriva ner några saker som är "typiskt mig" som många ofta tolkat på annat sätt.
Ska försöka översätta mig själv helt enkelt :)

Jag är en väldigt utåtriktad, framåt och social person.

Det uppfattas ofta som att jag är flirtig och divig. I själva verket är jag långt ifrån en diva. Jag kan vara flirtig men det betyder inte att jag är "lättfotad" eller desperat.

Jag är en person som rör mycket vid mina killkompisar.

Det uppfattas ibland som att jag raggar på mina killkompisar, vilket är en helt skev uppfattning. Jag kan gå och hålla Fredrik i handen eller armen när vi går på stan, jag kan stå och krama Jimmy i en hel timme, jag kan stå och hålla om en riktigt nära killkompis bakifrån utan att det betyder minsta lilla. Det är mitt sätt att visa att de är mina nära vänner och det har ingenting med kärlek att göra. De som jag "rör vid" (mina killkompisar) vet hur jag är och jag skulle aldrig göra så om jag visste att de inte tyckte om det.
Det finns en del kompisar som ligger mig så nära hjärtat att jag kan visa dem min "kompis-kärlek" och de vet exakt vad jag menar när jag gör det. De blir glada av att veta att de är mina nära vänner och därför trivs de med att jag visar det.
Självklart rör jag inte på samma sätt vid mina killkompisar när jag har pojkvän eftersom detta i dagens lite smått störda samhälle tyvärr skulle uppfattas som "horigt". Trots det så tycker jag att jag i princip borde kunna vara likadan mot mina killkompisar även fast jag har pojkvän, för jag är ju den jag är och jag vill inte behöva ändra på min personlighet för att ha en pojkvän. 
Anledningen till att jag inte är på samma sätt mot mina killkompisar när jag har pojkvän är helt enkelt av respekt. Det är inte schysst att få honom att känna sig obekväm. Men har jag en pojkvän så vet han att jag har många killkompisar och då är det bara för honom att acceptera det. Tobias är en av de som accepterade det bäst, han tyckte det var kul att jag umgicks med mina killkompisar ensam. För han litade (litar) på mig och visste vart han hade mig. Det är precis så jag vill ha det.  Frihet med tillit helt enkelt.

Jag är en väldigt känslosam person som bryr mig extremt mycket om folk i min närhet.

Jag uppfattas ibland som en egoistisk och kaxig person. Antagligen för att jag skiter i vad andra tycker och tänker om mig och för att jag är väldigt självsäker. Jag är raka motsatsen till egoistisk. Jag sätter mina nära och kära i första hand i alla situationer. Jag skiter i om jag själv mår dåligt om en kompis kommer till mig och säger att han/hon mår dåligt så prioriterar jag alltid honom/henne framför mina egna problem. Jag är väldigt mån om att mina vänner ska må bra, för mår mina vänner och min familj bra, mår jag bra.
Samtidigt kan jag vara väldigt känslokall mot människor som jag märker är falska eller som jag inte tycker om. Då kan jag vara riktigt elak och iskall. Jag kan igonorera någons känslor på ett brutalt sätt då. Det kan såra dem men varför ska jag lägga ner tid på folk som inte är värda det?
Jag har väldigt lätt för att visa vad jag tänker och tycker, i alla fall i de flesta situationerna. Jag kan börja gråta inför vem som helst, jag kan skratta åt mig själv och vara stolt över mig själv inför alla. Det enda jag är dålig på när det gäller känslor är att bli arg på människor. Jag har väldigt svårt för att säga ifrån och ryta till. Blir  jag arg går jag oftast undan och är arg i min ensamhet. Jag visar nästan aldrig att jag blir sårad inför folk, i alla fall inte direkt. Istället sitter jag hemma och är ledsen för mig själv. Anledning till att jag är så rädd för att säga ifrån när jag känner att någon är orättvis mot mig är för det som hände mig under gymnasiet. De 3 åren av mobbing satte spår i mig och det var där jag hela tiden vek mig och aldrig sa ifrån. Jag ångrar det som fan. Men idag har det stärkt mig och jag jobbar mycket på att kunna bli förbannad och jag har blivit bättre på det.

Jag kan ta kritik men det finns en gräns, når man den lyssnar jag inte längre.

Folk som ger mig konstruktiv kritik lyssnar jag gärna på, men folk som kritiserar mig bara för att de har för lite att göra skiter jag fullständigt i. Jag säger inte att jag är perfekt! Jag är däremot väldigt stark i mig själv och vet precis vad mina brister är. Därför kan jag totalignorera kritik som jag vet inte stämmer. Det kan uppfattas som att jag skiter i folks åsikter men så är det alltså inte.

Jag är inte den som viker mig för andras åsikter, jag är jävligt envis och målinriktad.

Många stör sig på att jag är självsäker och framåt. Jag vet inte hur många som någon gång snackat skit bakom min rygg bara för att jag klär mig som jag vill, säger det jag tycker och tänker, gör det jag vill med mitt liv och inte bryr mig om jag "sticker ut". Då menar jag inte "sticker ut" som att jag försöker vara annorlunda. Jag är jag, sen om ni uppfattar det som att jag är annorlunda så är det er sak. Jag är inte som de där små osäkra emo-människora som hänger på plattan i trasiga strumpbyxor, piercingar, neonfärgat hår och fett med kajal. (de är förresten inte udda heller, eftersom alla ser likadana ut...)
Jag har bara min egna stil. Vi kan kalla den rockig kombinerat med sportig om ni vill.
Jag vet ingen som har samma stil som jag och det är jag jävligt stolt över. För jag trivs förbannat bra med den jag är och är glad att jag hittat "min grej".
Jag är jag och det är inget jag vill ändra på genom att försöka sticka ut och vara en lite trotsunge som har som mål att visa att de är "annrolunda" fast de i själva verket är osäkra. Att vara "annorlunda" är inget man kan bli genom att byta klädstil, det är något man är från födseln. Det är ingen merit att vara annorlunda, för vad innebär det egenligen att vara annorlunda? Det går inte att precisera vad annorlunda är, det är bara DU som vet vad du ser som normalt och vad du ser som annorlunda. Jag är inte annorlunda, jag är inte normal. Jag är jag.

Jag kommer säkert få höra en massa skit från olika håll pga. det här inlägget men vet ni, jag bryr mig inte.
Nu vet ni lite mer om hur jag fungerar och vem jag är som person.
Passar det inte så är ni inte tvingade att bli min vän.
Jag är svår, samtidigt som jag är världens mest lättlästa person.
Viktigast av allt är nog att jag är trygg med mig själv!