Jag kan ha kommit på lösningen på mitt problem.
Tillsammans med Johanna ^^

Shit, kan det vara så enkelt?
Att jag helt enkelt är för bekväm?
Att jag inte orkar börja om allt och att det är därför jag vill ha honom?
Att det är därför det inte kommer några tårar när jag är ensam?
Jag vill ha någon som kan ge mig samma kärlek, samma uppskattning och stöd.
Jag vill inte ha honom,
Jag är bara för bekväm och för rädd för att hitta någon ny som kan uppskatta mig.
Han vet ju hur jag funkar, jag slipper börja om och lära känna någon annan.
Han vet hur han ska bete sig mot mig bland vänner, i sängen, i verkligheten... I livet helt enkelt.
Jag vet att han kan mig, därför så vill jag ha honom.
Eller någon som honom.
Inte nödvändigtvis just han.
Vill ha honom, inte för att han är han, utan för att jag vet att han kan mig.
Vad hemskt det låter!
Men tänk om det verkligen är så det är?
Jag saknar den där någon och vet att han kan vara den där någon och därför så vill jag bara ha honom, bekväm som jag är.
Jag vill slippa börja om med allt, jag är för bekväm och för rädd för att bli sviken.
Därför är han min lösning, fast ändå inte.
Han är ju bara ett sätt för mig att kunna vara bekväm och slippa anstränga mig.
Fan vad hemskt.
Jag kanske inte är kär i honom längre? :O
Kanske bara vill ha den där personen som känner mig, som tycker om mig och som visar mig uppskattning.
Den personen är inte nödvändigtvis Bias.
Men jag är för lat för att hitta någon annan.

Jag ska vara ensam, så är det bara.