Det känns så tomt.
Det är något som saknas.
Jag känner mig inte hel...

Ja känner hur mitt hjärta slår, men det slår väldigt ansträngande.
Det saknas en del av det och det känns så himla svårt att förstå hur det ska kunna läka igen.

Jag försöker hela tiden fylla tomrummet i mitt hjärta med vänner, fester och andra roliga saker, men inget hjälper.
Det hjälper tillfälligt, men jag vet att jag bara flyr.
Flyr från verkligheten och det faktum att jag inte släppt dig för fem öre.
Du är den jag älskar mest av allt fortfarande.
Jag låtsas som att mitt liv är bra utan dig, för jag vill tro det.
Men sanningen springer alltid ikapp mig och jag hatar de stunderna.

Ibland är jag så jävla säker på att mitt liv är bättre utan dig.
Men nästan alltid kommer jag tillbaka till samma utgångspunkt, att mitt liv inte är fulländat utan din närvaro.
Det är ju du som ska vara den jag har min trygghet i!
Du ska vara den personen som jag får hålla om på nätterna.
Jag hatar att sova utan dig och ingen kan ge mig samma kärlek som du gör/gjorde.

Jag vill bara lösa allt.
Jag gör vad som helst för att få vara vid din sida.
Det är det enda som känns rätt.
Jag klarar inte det här utan dig!

Jag har lovat mig själv att försöka gå vidare, men hur bra lyckas jag då?
Inte alls.
Nu sitter jag här igen och tårarna rinner som aldrig förr.
Hur fan ska det här gå!?

Snälla, ge mig bara en chans.
Vi behöver varandra.
Det är bara så.
Jag gör vad som helst.