Jag har funderat väldigt mycket nu när jag varit sjuk.
Jag har fortfarande inte riktigt fattat att det är slut mellan mig och Bias.
Jag inser det nu, för jag har i princip samma känsla inom mig fortfarande.

Jag tänker att anledningen till att vi inte har träffats på länge nu är för att han jobbar natt.
Och att han snart kommer komma hem till mig och att allt ska bli som vanligt igen.
Det är så jävla jobbigt att inse att han inte kommer komma hit, han kommer inte sova jämte mig och han kommer inte säga hur mycket han älskar mig.

Det är liksom det jag inte har fått in i skallen än.
Jag förstår det helt enkelt inte.
Det spelar ingen roll vad folk säger, jag kommer inte att förstå än på ett tag.
Det är så stört.
Så jävla svårt att inse.
Det finns inget vi längre.
Bara ett han och ett jag.
Vi delar inte allt längre.
Inte ens hälften.
Ändå hörs vi nästan dagligen och vi pratar precis som vanligt med varandra.
Vi är ärliga, öppna och vi berättar fortfarande allt för varandra.
Men det är inte på samma nivå.

Han säger att han älskar mig fortfarande och jag tror honom.
Jag älskar honom brutalt mycket och jag kan inte sluta.
Inget kan få mig att sluta älska den där människan.

Det enda jag gör är att försöka fly från verkligheten.
Jag festar, umgås med kompisar, tränar...
Hela tiden gör jag något för att slippa tänka.
Men nu när jag vart hemma och varit sjuk så måste jag göra ingenting.
Jag tvingas till att tänka.
Och det är väldigt, väldigt jobbigt.
Och det är många känslor som kommer upp i huvudet.
Jag vill bara hoppa 5 månader fram i tiden när jag har svar på alla frågor och när jag vet hur allt är då.
Jag hatar den här ovissheten.

Jag hoppas ju fortfarande på att han ska ångra sig och vilja vara tillsammans med mig igen.
Precis som förra gången...
Skillnaden är väl att jag inte vet hur jag skulle reagera då.
Jag vet bara att vi skulle ha mycket att jobba på om vi ens ska försöka igen.
Det har jag sagt till honom också...

Samtidigt som jag är sjukt olycklig så är jag glad.
Glad för alla minnen vi har och tacksam för allt han lärt mig.
Men det finns så mycket mer saker jag vill uppleva med honom.
Så mycket mer saker jag vill dela med honom.

På lördag ska vi flyga luftballong (om det inte blir inställt) och vi säger att vi i princip kommer stå där och mysa...
Det är precis det jag vill, och han också, men jag vet inte hur det kommer kännas efter.
Jag vill inte flyga luftballong med någon annan än honom.
Men samtidigt vill jag flyga luftballong med honom som min pojkvän, inte som vän.
Jag pallar inte att allt ska vara så förbannat förvirrande.
Jag vill ju bara vara med honom!
Jag vill bara att allt ska lösa sig och att han och jag ska vara ett lika vackert och älskande par som förut.
Vi är så jävla bra för varandra...

Jag tror att det som är svårast för mig är att tillåta mig att själv gå vidare...
Eftersom om jag träffar någon annan kille så jämför jag honom bara med Bias och inser att han inte ens är i närheten av Bias.
Jag dömer alla nya killar direkt.
Ingen kan vara så fin och bra som Bias.
Jag sätter upp ett försvar, att ingen kan vara finare.
Det är bara för att jag inte vill ha någon annan.

Och jag låtsas som att jag trivs med att flirta och vara singel.
Helvete heller!
JAG HATAR DET.
Det suger.
Jag vill inte börja om från noll.

Tvingas lära känna en människa (som måste vara minst lika bra och mysig som Bias), hoppas på att han inte leker med mina känslor eller bara är ute efter sex, lita på att han inte är full med massa äckliga könssjukdomar (eller snarare tvinga honom att testa sig eftersom jag är livrädd), börja umgås med honom på ett sätt som bara två kära gör, våga visa vem  jag egentligen är, låta honom träffa min familj...
Helt enkelt släppa in honom i mitt liv.

Det var så sjukt med Bias.
Han såg mig osminkad dagen efter vi träffades.
Förr har jag aldrig visat mig utan smink.
Eller jo, men inte så fort.
Dessutom lärde jag känna honom så fort.
Vi passade så bra, det bara klickade.
Allt var så naturligt.
Det var verkligen vi från första sekund.

Jag pallar inte leta upp någon ny och "hoppas" på att han ska vara en bra kille som passar just mig.
För det är svårt och jobbigt.
Jag vill ha Bias, han är min trygghet och min källa till glädje.

Vad gör man när hjärtat inte vill gå vidare?
:'(

Come what may,
I will love you until my dying day.